Efter att ha målat en av mina största akvareller så behövde jag andas ut och göra ett par små.
Det här är en vy längs en av våra hundpromenader. Jag tog ett foto av den för ett par år sen och jag har velat måla den sedan dess. Problemet har varit att jag aldrig har kunnat urskilja färgerna i fotot, hur mycket jag än har tittat på det. Så för två dagar sedan bestämde jag mig för att försöka göra en liten färgstudie av det för att se om jag kunde klura ut dem. Resultatet syns i den andra bilden i det här inlägget, och det stämmer ganska väl överens med referensfotot, men det stämmer inte med min känsla av motivet så jag gjorde ett försök till (första bilden) där jag justerade färgerna och ljuset för att komma närmare minnet av vad jag såg. Kameran är ett trubbigt verktyg utan vårt minne och varje sinne som är kopplat till det (i alla fall för mig som är en kass fotograf).
…
End of the day, watercolour, 14x9 cm
After painting one of my largest watercolours, I had to exhale and make a couple of small ones.
This is a view along one of our dog walks. I snapped a photo of it a couple of years ago and I’ve been wanting to paint ever since. The trouble has been that I’ve never been able to distinguish the colours in the photo, no matter how much I’ve looked at it. So two days ago I decided to try making a small colour study of it anyway, to see if I could figure it out. The result is the second picture in this post, and it turned out quite similar to the reference photo, but it didn’t match my feeling of the subject, so I made another go at it (first picture), adjusting the colours and the light to get closer to my memory of what I saw. The camera is a blunt tool without our memory and every sense connected to it (at least for me who’s a terrible photographer).
Igår åkte jag och våra hundar till timmerkojan, för att få en dos skog. Jag målade den här lilla friluftsmålningen under tiden som solen gick ner. Mitt ute på tjärnen njöt två lommar stillsamt av kvällen.
I morse när vi gick ut hälsades vi av en tofsmes i en av tallarna alldeles bredvid kojan.
…
Saturday evening, watercolour, 14x9 cm
Me and our dogs went to the cabin yesterday, to get a dose of forest. I painted this small plein air as the sun was setting. Two loons (the bird, Gavia Arctica, to avoid misunderstanding) were quietly enjoying the evening in the middle of the lake.
This morning as we stepped outside we were greeted by a crested tit in one of the pine trees right next to the cabin.
När jag åkte till timmerkojan senast, och körde förbi den här myren så var jag tvungen att vända och åka tillbaka bara för att kliva ut ur bilen och stå där en stund och absorbera allt.
…
April evening, watercolour, 28x18 cm
When I was going to the cabin a couple of weeks ago, I drove past this mire and had to turn around and go back just to get out of the car and stand there to soak it in for a while.
Jag bodde i vår lilla timmerkoja under Övre Frykens Konstrunda. Precis när solen gick ner på lördagskvällen målade jag den här lilla akvarellen, och sparkade därmed igång friluftsmålerisäsongen för min del. Min bror kom och höll mig sällskap och tog ett foto av mig när jag målade den här.
Själva utställningen gick bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag sålde tretton av femton akvarellmålningar och alla fyra färgpennteckningar som jag hade med. Jag vet inte vad som hände, det är första gången som jag har varit med om något liknande. Jag är glad och tacksam, men också ganska yr efter upplevelsen.
…
Last light, watercolour, 18x13 cm
During the art exhibition at Övre Frykens Konstrunda I stayed at our little log cabin. Just as the sun came down on Saturday evening I painted this small watercolour, and thereby kicked off the plein air season on my behalf. My brother came to keep me company and shot a photo of me painting this.
The exhibition itself went better than I could have ever imagined. I sold thirteen out of fifteen watercolour paintings and all four of the coloured pencil drawings I brought with me. I don’t know how that happened, it’s the first time it’s been like that for me. I’m happy and thankful, but also quite dizzy from the experience.
Den här lilla vägen genom tallskogen är ett av mina första och starkaste minnen. Det är en rofylld plats. Närhelst jag kommer dit så andas jag lättare.
…
The road from the cabin, watercolour, 17x23 cm
This little road in the pine forest is one of my first and strongest memories. It’s a peaceful place. Whenever I go there I breathe easier.
Det är lustigt att när man försöker lära sig en sak så lär man sig andra saker, som en oavsiktlig sidoeffekt. För några år sedan ville jag bli bättre på att måla vatten (en pågående önskan…) och det ledde till en bättre förståelse för hur man kan måla klippor. Nu målar jag en mås och lär mig mer om att måla en träpåle. De här små sidoeffekterna verkar sedan öppna för nya tänkbara motiv till tavlor. Vem vet vad jag lär mig mer om om jag skulle måla en gammal trästubbe?
…
Daydreamer, watercolour, 17x23 cm
It’s funny how trying to learn one thing leads to learning other things, as an unintended side effect. A couple of years ago I wanted to become better at painting water (an ongoing desire…) and that led to a better understanding of ways to paint rocks. Here I am painting a gull and get to learn more how to paint a wooden pole. These little side effects then seem to open up for new possible subjects for paintings. Who knows what I get to know more about if I would paint an old tree stump?
Det här är ett motiv som jag återkommer till ofta. Varje gång som vi är i Liljedal ser jag det här när jag sitter och tittar ut över vattnet. Varje gång är det lite annorlunda. Annorlunda ljus, annorlunda hållning på måsen. Ibland ser den nyfiken eller vaksam ut, andra gånger eftertänksam eller bara rofylld.
…
In the evening sun, watercolour, 19x29 cm
This is a subject that I return to often. Every time we’re in Liljedal I see this when I sit looking out over the water. Each time it’s a little different. Different light, different posture of the gull. Sometimes it looks curious or observant, other times thoughtful or just at peace.
Ofta när jag ska börja på en ny bild så känner jag en tvekan, nästan som en oro inför motivet. Jag vet inte riktigt hur jag ska närma mig det, var jag ska börja eller hur jag ska fortsätta efter det. Så jag får tvinga mig själv att börja och hoppas att det går vägen. Nästan varje gång upptäcker jag att nästa steg visar sig bara jag väl har börjat. Och nästa, och nästa tills det är klart.
…
The Rottna river, watercolour, 29x19 cm
Often when I’m about to start a new painting I feel hesitant, almost intimidated by the subject. I don’t know how to approach it, where to start, and where to go from there. So, I force myself to begin and hope for the best. Almost every time I find that the next step reveals itself once I’ve started. And then the next, and the next until it’s done.
Varje gång som jag åker förbi en vägskylt om en fornlämning så får jag lust att kolla vad det kan vara. Det är inte varje gång som jag gör det, men en gång som jag gjorde det var det här en del av vad jag fann. Jag tog med vår hund, Ruben, och gick genom en fantastisk skog till gravrösen och en fornborg som var ungefär 3000 år gamla. Jag hoppas att människor om 3000 år fortfarande kan gå genom skogar.
…
Älvenäs, watercolour, 19x29 cm
Everytime I drive past road signs of ancient monuments I want to go look at what it might be. It’s not everytime I do, but one time when I did, this was a part of what I found. I brought our dog, Ruben, and walked through an amazing forest up to burial mounds and an ancient fortress dating back about 3000 years. I hope that people 3000 years from now will still be able to walk through forests.
Ibland, när jag tittar upp mot stjärnhimlen, eller står inför ett landskap som är så storslaget och vidsträckt att jag inser hur liten jag är i det stora alltet så fylls jag av en tacksamhet att jag, trots min litenhet, har fått mitt ögonblick att få vara en del av det.
…
View from Stöten, watercolour, 19x14 cm
Sometimes, when I look up at the starry sky, or stand before a landscape that’s so magnificent and vast that I realize how small I am in the big whole, I’m filled with such gratitude that I, despite my smallness, am granted my moment to be a part of it all.
Klarälven flyter förbi alldeles utanför mitt jobb. Även när älven fryser så är det nästan alltid öppet vatten på ena sidan. Genom hela vintern samlas det hundratals gräsänder vid iskanten.
Waiting out the cold, watercolour, 23x17 cm
The Klarälven river runs right past where I work. Even when the river freezes, there’s almost always open water on one side. Throughout winter hundreds of mallards gather on the edge of the ice.
Det här är samma lilla skogstjärn som i mitt förra inlägg. Samma udde där i bakgrunden, men en annan tid på dagen.
…
This is the same little woodland lake as in my previous post. It’s the same cape (if that’s the word for it) in the background, but a different time of day.
För en vecka sedan lämnade vår lilla katt oss och gick vidare till de eviga jaktmarkerna. Han var liten, men han hade stor självkänsla och ett stort hjärta. Så liten som han var så fick han en Rottweiler att backa tillbaka ut ur trädgårdsgrinden med bara en blick, och när min fru var sjuk så var han där för att stötta henne. Det är ett tomrum där han brukade finnas.
Lillen, watercolour, 12x17 cm
One week ago, our little cat left us and went to the eternal hunting grounds. He was small in size, but he had a big self confidence, and a big heart. As small as he was, he made a Rottweiler back away from our garden gate with just one look, and when my wife was ill, he was there to comfort her. There’s an empty space where he used to be.